En enkel analys om skolvärlden
Följande blogginlägg sponsras ej av forskning utan är blott en enkel lärares reflektioner. Troligen sanna men det får man väl inte säga i det här landet. För er som inte har den här sortens inlägg som det bästa kommer jag att infoga lite härliga naturbilder för att lätta upp stämningen lite.
Nu kan jag summera de tre första dagarna i skolan. Inte helt oväntat är barnen lyriska och det är ju inte så konstigt med tanke på förutsättningarna. Istället för att försöka få uppmärksamhet i en grupp på 25-30 andra barn räcker det nu att slåss med tre för frökens uppmärksamhet. En pedagogisk tanke som väl får räknas som allmänt vedertagen är den att få elever att förutspå vad som ska hända härnäst för att bättre förstå hur helheter hänger ihop och vem är väl jag att inte leva som jag lär? Här kommer därför ett litet resonemang kring hur jag tror att de närmsta veckorna kommer att utvecklas.
Nyhetens behag är ju som bekant något som de flesta vid en eller annan tidpunkt behöver hantera men det finns också alltid två sidor på ett mynt. Istället för att fokusera på att eleverna nu upplever den eufori som bara en nyhet kan skapa ser jag till betydelsen av positiva förväntningar. Om jag nu ändå ska referera till någon slags forskning väljer jag den om vikten av förväntningar för elevers resultat. Postiva förväntningar på elever skapar bättre resultat hos desamma och låga förväntningar tenderar att bli självuppfyllande profetsitor för de elver det drabbar. Om detta är en sanning gällande lärares förväntningar på elever borde detsamma gälla elevers förväntningar på lärare och undervisningen. Detta har jag ingen förskning som stödjer. Det är helt enkelt min egna fantastiska hjärna som slutleder mig till den kunskapen.
Från och med nästa vecka kommer delvis nya förutsättningar att råda. Vi har fått tillgång till ett klassrum i en låg- och mellanstadieskola där rektor och övrig personal verkar väldigt tillmötesgående vilket förhoppningsvis kommer leda till interaktion mellan mina och skolans elever samt eventuella utbyten med deras undervisning och våran. Jag tror att glädjen och positiveteten kommer att hålla i sig, om än med de dippar som livet liksom erbjuder. Eftersom jag bara har fyra elever kommer jag att ha möjlighet att anpassa och individualisera de lektioner vi har tillsammans vilket förhoppningsvis kommer att kunna hålla motivationen uppe och innan mitt resonemang för er från Sydafrika till situationen i den svenska skolan kommer en bild på vårt klassrum!
Fint va?!
Precis innan jag åkte hit presenterades en idé om att lärare i svenska skolan behöver fortbildning i ledarskap då studiero i klassrummet tycks vara det som efter en ny läroplan håller flest elever från ett högre resultat. Detta är mer som ett hån mot de som arbetar inom skolan och vet vad ett sånt arbete innebär och vad som behövs. Jag skulle vilja se den företagsledare som vid en konferans med 30 anställda lyckas få samtliga att lyssna utan att göra ett ljud ifrån sig eller kolla sin mobil. Varför skulle det vara lättare med ett gäng 11-åringar?
Som rubriken antyder ska detta inlägg erbjuda en analys om skolvärlden och det jag kan bidra med är att mindre elevgrupper gör allting så mycket bättre. Bättre för mig som lärare och framförallt bättre för eleven. Slutsatsen blir således: sluta med idiotiska, tidskrävande fortbildningar inom ovärda områden och ge alla lärare mindre grupper att undervisa så kommer resultaten av sig själv. Jag lovarrrrrr.
Jag avslutar detta inlägg med den lilla berättelsen om de livsfarliga barnen. Just när jag satt och hade det som bäst på min lilla klippa dök det upp några häftiga 12-åringar. De började genast tävla om vem som vågade stå kvar längst tid på ett stenblock som sköljdes över av vågorna. Alltså ett stenblock som sköljdes över av vågorna.
Jag använde min frökenröst och sa till dem att gå därifrån och att det var farligt. Onda ögat behövdes ej. Kanske hade de inte ens sett det genom mina solglasögon. Grunden till min önskan om att de skulle sluta med påhittet var att det ju skulle behöva vara jag som hoppade i och räddade det barn som till slut stod kvar för länge och hamnade i havet. Den inre motivationen. Så viktig för att få saker och ting gjorda. 16-gradigt vatten är god motivation och då tanken gynnade alla inblandade får det väl räknas som slutet gott, allting gott. Det är ju ändå tanken som räknas.
Hoppas ni har det lika bra som jag har det!
Puss o kram
skriven
Herregud. Jag hade fått total panne! BRA att du sa till kidsen!!
I övrigt håller jag med dig om hela analysen av klassrumsklimat och motivation!