sosaroras.blogg.se

Nu blommar löken! Jag är, som ni kanske vet vid det här laget, väldigt intresserad av genus och den sociala konstruktionen av könsroller. Jag är inte på något sätt en expert utan snarare en nybörjare inom området och  upptäcker ständigt alla fällor som är så lätta att falla i.

 

Nyss insåg jag att jag igår uttryckte mig på ett så exemplariskt sätt när det kommer till könsroller att jag känner mej tvungen att blogga om det. Jag längtar oerhört mycket efter ett liv i hus, inte så att jag nödvändigtvis längtar ihjäl mej efter barn utan mer efter det där huset. Där jag kan fixa och ordna och veta att det är här jag ska bo. Att fixa och dona hemma är en av mina favoritsysslor, Karro om någon vet det. Mamma får tyvärr också erfara det de gånger jag är hemma och helt plötsligt tycker att hon och Göran borde ha det si eller så istället i något rum, trots att jag naturligtvis vet att de är fullt kapabla till att ändra på något om de vill det. Men varför bor jag inte i ett hus undrar ni? Ja, det undrar jag också men förklaringen är tyvärr ganska enkel att se. 

 

De senaste 10 åren har liksom varit ett enda stort kringflackande och flyttande från lägenhet till lägenhet, mycket på grund av att jag bodde i andrahand i Sthlm men också för att jag hela tiden egentligen är ute efter något annat. Min pappa har kört fler flyttlass och hyrt fler släpkärror än jag vågar räkna efter:) Men nu har jag bott på samma ställer (eller åtminstone i samma stad, har bara flyttat tre gånger) i fyra år och skulle gärna bo kvar här resten av livet, vilket är de perfekta förutsättningarna för att köpa ett hus.

 

Så åter till det här med socialt konstruerade könsroller och de val som de får oss att göra. Igår sa jag till Linda att jag drömmer om ett hus och att jag är trött på att se det som något som händer sen. Nu pluggar jag visserligen fortfarande men jag ska ändå börja jobba mot målet att köpa ett litet hus. Själv. Själv ska jag bo där, precis som jag bott själv förut men på rätt ställe. (OBS! Det är stor skillnad på att var själv och ensam) Men när jag sa det där till Linda så inser jag nu dagen efter att det var som om jag uttalade något otänkbart. Att det är något konstigt att köpa hus själv. Va? Vart har jag fått det ifrån? Jag känner massor av personer som köpt hus själva. Men, vänta nu.. Har inte alla de där personerna något gemensamt? Jo just det! De är ju killar! 

 

Jag kan inte komma på en enda tjej jag känner som köpt ett hus själv, åtminstone inte nån över 30 och som inte har barn. Killar däremot skulle jag nog lätt kunna räkna upp 10-15 stycken. Varför är det så?

 

Är tjejer mindre lämpade att ta hand om ett hus och allt vad det innebär? Nej.

Är killar mer lämpade att ta hand om ett hus och allt vad det innebär? Nej.

 

Vad beror det då på? Som tur är råkar jag sitta på svaret! 

 

Det handlar om normer, värderingar och förväntningar. Bilden av en man i eget hus är helt enkelt bilden av en stark individ som förverkligar sitt liv och förbereder för fru och barn. Men en kvinna som köper ett eget hus då? Som inte har någon kille eller några barn sen tidigare? Tänk om hon dessutom köper en katt och dricker ett glas rödvin om kvällen, den bilden av en sorglig och desperat kvinna som bara bor med sina katter är allt för ofta förekommande. Nej, en kvinna ska träffa en man, tillsammans köpa ett hus och sedan skaffa barn. (Möjligtvis kan huset och barnet komma i omvänd ordning.) Men att en tjej köper ett hus själv, varför är det så ovanligt? (Det är klart, skulle hon ha ett stort intresse för hästar, kor eller getter skulle det kanske inte vara så konstigt, ni har väl sett alla ensamma, kvinnliga bönder som söker man i en viss TV4-produktion, de har ju hus och lever själva) 

 

Det är verkligen ett intressant ämne och ibland blir det så tydligt att man faller in i normer och könsroller varesej man vill det eller inte. Tycker bara att det känns så bra när man får syn på det och faktiskt kan arbeta aktivt för att ändra på sin inställning och på sitt tankemönster. För det råkar ju tyvärr inte vara så att könsroller och normer oftast är någonting positivt som öppnar upp gränser och uppmuntrar den egna viljan, nej snarare begränsar den och skapar negativa känslor inför situationer som egentligen inte innebär något negativt alls.

 

Så är det med det, tänkte att jag skulle avsluta med en trevlig liten bild! 

Hoppas ni alla får en fin tisdag!

Kram